Varroabekämpning bygger ofta på behandlingar eller biodlingstekniska åtgärder som bryter kvalstrets reproduktion.
En sådan metod är konstgjort yngelavbrott.
Men ett annat spår är att förändra själva förutsättningarna genom avel för varroaresistenta bin.
I en ny studie jämfördes samhällen med genetiskt varroaresistenta bin med samhällen där konstgjort yngelavbrott användes som bekämpningsstrategi.
Resultaten är intressanta.
De resistenta bina hade lägre kvalsternivåer och lägre belastning av deformerat vingvirus, DWV.
I relevanta jämförelser rapporterades en reduktion av varroanivån på över 65 procent jämfört med kontrollgrupper.
Samtidigt utvecklades de resistenta samhällena bättre.
Det betyder inte att alla andra metoder mot varroa plötsligt blivit överflödiga. Resistensavel är ett långsiktigt arbete och resultaten påverkas av genetik, lokala förhållanden och hur populationerna förvaltas.
Men studien pekar på en principiellt viktig skillnad.
Behandling och yngelavbrott angriper problemet när det redan finns i samhället.
Genetisk resistens förändrar i stället relationen mellan biet och parasiten.
Om sådana egenskaper kan etableras brett och stabilt kan avel därför bli en allt viktigare del av en långsiktigt hållbar varroastrategi.
Källa: Scientific Reports (Nature).