Broder Adam tog inte bort ljunghonungen

Buckfast Abbey utnyttjade det sena ljungdraget på Dartmoor. Broder Adam beskriver själv i ett föredrag 1960 vad som hände när samhällena kom hem från ljungen omkring den 7 september.

Varje samhälle fick då sex liter sockerlösning samma dag, oberoende av hur mycket honung som redan fanns i yngelrummet. Hans motivering var tydlig: bin övervintrar dåligt om de har uteslutande ljunghonung. Sockret lagrades centralt kring yngelklotet och blev därför det foder som bina först kom åt under vintern. (BOM88)

Det är lätt att läsa detta som ännu ett gammalt råd mot ljunghonung.

Men läser man noggrannare säger Adam något annat.

Han beskriver inte att ljunghonungen skulle tas bort. Den fick vara kvar som en del av vinterförrådet. Åtgärden var i stället att komplettera den med socker och därmed påverka vilket foder bina först konsumerade.

Skillnaden är väsentlig:

Inte: ljunghonung är olämplig som vinterfoder.

Utan snarare:

Enbart ljunghonung är ett riskabelt vinterfoder under en lång period utan rensningsflykt.

Det öppnar för en helt annan diskussion om hur mycket ljunghonung som kan lämnas och hur den kombineras med annat vinterfoder.

Men klarar vissa bin ljung bättre?

En biodlare kommenterade nyligen en diskussion om detta:

”Nordiska och Carnica har haft mer ljung i sina ursprungsområden och är snåla på vinterfoder. Ett rimligt antagande är att de underarterna klarar ljung mycket bättre.”

Den praktiska erfarenheten bakom kommentaren är intressant. Biodlaren hade haft carnica och inte plockat bort honungsramarna inför vintern – utan att uppleva några större problem.

Men den evolutionära förklaringen är svårare att belägga.

A. m. carnica har sitt naturliga utbredningsområde i södra Centraleuropa och på Balkan, från Alperna mot Karpaterna och Adriatiska området. Det finns goda skäl att tala om anpassning till klimat och säsongsvariation, men det är svårt att finna stöd för att carnica som underart skulle vara specifikt anpassad till Calluna vulgaris, vår vanliga ljung. (PubMed Central (PMC))

För det mörka europeiska biet, Apis mellifera mellifera, ser bilden däremot annorlunda ut.

Ett bi som ställer kalendern efter ljungen

I Landes i sydvästra Frankrike finns en lokal population av A. m. mellifera som ger ett fascinerande exempel på hur långt anpassningen till en dragväxt kan gå.

Området har två viktiga dragperioder, varav den ena är Calluna vulgaris i september. Redan på 1960-talet upptäckte forskare att de lokala bisamhällenas yngelutveckling hade två tydliga toppar. Den andra kom så sent på säsongen att samhällena byggde upp sin bistyrka inför just ljungblomningen.

Det visade sig vara en genetiskt betingad egenskap.

När forskare omkring fyrtio år senare åter undersökte populationen fanns den karakteristiska yngelcykeln fortfarande kvar hos en betydande del av samhällena, trots införsel av andra bin till området. Studien betraktar detta som ett exempel på lokal genetisk anpassning till områdets blomningsfenologi. (Springer)

Än mer slående var skillnaden under själva ljungdraget. I studien ökade samhällen med den lokala yngelcykeln i genomsnitt omkring 335 gram per dag, medan två grupper utan denna cykel låg på cirka 149 respektive 31 gram per dag. (Apiservices)

Här har vi alltså verkliga belägg för ett bi anpassat till ljung.

Men inte nödvändigtvis på det sätt man först tänker.

Två olika sorters ljunganpassning

Det är viktigt att skilja mellan två saker.

Den ena är förmågan att utnyttja ljungdraget. Ett samhälle som anpassar yngelsättningen så att det finns många arbetsbin när ljungen blommar sent på året har en uppenbar fördel. Landes-biet visar att en sådan egenskap faktiskt kan bli genetiskt etablerad. (Springer)

Den andra är något helt annat: förmågan att övervintra på den honung som ljungen producerar.

Där är kunskapsläget betydligt svagare.

Det är frestande att anta att ett bi som under generationer levt i ett ljungområde också skulle ha utvecklat bättre fysiologisk tolerans för ljunghonungens sammansättning under vintern. Men det är inte samma sak som att det är visat.

För att verkligen belägga detta skulle man vilja jämföra genetiskt definierade mellifera-, carnica- och andra populationer som övervintras under likvärdiga förhållanden på kontrollerade mängder ljunghonung och annat foder.

Sådana belägg har vi ännu inte funnit.

Och så kommer Buckfast in i bilden

Det gör Broder Adams erfarenheter särskilt intressanta.

Buckfastbiet har sitt ursprung i korsningar där det gamla brittiska mörka biet, A. m. mellifera, ingick tillsammans med A. m. ligustica. Senare tillförde Adam material från flera andra populationer.

Men minst lika viktigt som härstamningen är selektionen.

Generation efter generation prövades Adams bin i en biodling där Dartmoors ljungdrag var en viktig del av produktionsåret. Bin som inte fungerade under dessa förhållanden hade knappast någon fördel i hans avelsarbete.

Det blir därför vanskligt att påstå att carnica generellt skulle vara bättre anpassat till ljung än Buckfast därför att carnica haft ljung i sitt ursprungsområde. Det senare påståendet är dessutom tveksamt som generell beskrivning av carnicas naturliga utbredning.

Däremot finns det dokumenterad lokal Calluna-anpassning inom mellifera.

Och genetiskt material från den brittiska melliferan finns vid själva ursprunget till Buckfast.

Kanske har vi ställt fel fråga

Biodlingsråd tenderar att bli binära.

Lämna ljunghonungen – eller ta bort den.

Honung – eller socker.

Bra vinterfoder – eller dåligt vinterfoder.

Broder Adams praktiska lösning var betydligt mer nyanserad. Han lät ljunghonungen finnas kvar men kompletterade den med en begränsad mängd socker placerad så att bina åt den först. (BOM88)

Det leder till en intressantare fråga:

Hur mycket ljunghonung kan ett samhälle egentligen övervintra på – och beror svaret på vilket bi vi har?

Till det kommer klimatet. En vinter med regelbundna möjligheter till rensningsflykt är fysiologiskt något annat än månader av obruten kyla. Samma foder behöver därför inte ge samma resultat i Skåne, Bergslagen och norra Sverige.

Och kanske finns här också en bortglömd avelsegenskap.

Om vissa samhällen år efter år kan övervintra väl med stor andel naturlig honung, förbruka lite foder och komma ut starka på våren medan andra inte gör det – varför registrerar vi inte skillnaden?

Det är egentligen samma princip som Broder Adam byggde mycket av sin biodling kring:

observera, mäta, jämföra och selektera.

Nästa gång snön framför kuporna färgas mahognybrun kanske den därför inte bara berättar något om fodret.

Den kan också berätta något om biet och kanske biodlaren.

Källor: Broder Adams föredrag i Kassel 1960 om ljungbiodling och övervintring. (BOM88) Strange, Garnery & Sheppard (2007), Persistence of the Landes ecotype of Apis mellifera mellifera in southwest France, Apidologie 38:259–267. (Springer) För carnicas naturliga utbredning: Henriques m.fl. (2022), The Carniolan Honeybee from Slovenia, Insects 13:403. (PubMed Central (PMC))