Kampen mot honungsfusk har länge byggt på kemiska och fysikaliska analyser.
Nu växer intresset för en helt annan informationskälla: DNA som finns kvar i honungen.
Honung innehåller biologiskt material från bland annat växter och andra organismer i den miljö där bina samlat sin nektar. Med modern DNA-sekvensering, så kallad Next Generation Sequencing (NGS), kan delar av denna biologiska signatur analyseras.
Det öppnar intressanta möjligheter.
I princip skulle DNA-information kunna bidra till att kontrollera uppgifter om exempelvis botaniskt ursprung och i vissa sammanhang även geografiskt ursprung.
Men forskarna bakom en ny studie betonar samtidigt att området fortfarande befinner sig i en utvecklingsfas.
För att NGS ska kunna användas som robust metod för honungsautenticitet behövs bland annat standardiserade provtagnings- och analysmetoder, bättre referensdatabaser och validering mellan olika laboratorier.
Det är en viktig distinktion.
Att en avancerad analys kan hitta DNA i honung betyder inte automatiskt att resultatet kan användas som ett säkert bevis för exakt var honungen producerats.
Däremot kan DNA bli ytterligare ett lager av information tillsammans med kemiska analyser, pollenanalys, dokumenterad spårbarhet och andra kontrollmetoder.
Utvecklingen pekar därmed mot något större: framtidens kontroll av honung kommer sannolikt inte att bygga på en enda analysmetod, utan på att flera oberoende typer av information kombineras.
Källa: Of bees and buzz: towards validated NGS-based methods in honey authentication, npj Science of Food, april 2026.