Att ljunghonung kan vara problematisk som vinterfoder är en gammal erfarenhet inom biodlingen. Särskilt i områden med långa vintrar har biodlare varit försiktiga med att låta stora mängder ljunghonung ligga kvar.
En vanlig förklaring har varit ljunghonungens relativt höga halt av mineralämnen. Dessa skulle bidra till att binas ändtarm fylls under vintern, tills bina inte längre förmår hålla sig och utsot uppstår.
Den förklaringen har med rätta ifrågasatts. Men risken är att vi ersätter en alltför enkel förklaring med en annan.
Är det i stället vattnet?
I diskussionen hänvisas ofta till E. C. Alfonsus klassiska studie The Cause of Dysentery in Honeybees från 1935. Alfonsus visade att binas vattenbalans har stor betydelse för utvecklingen av utsot. Vattenrikt foder, kristalliserat foder som lämnar en vattenrik fraktion och långa perioder utan möjlighet till rensningsflygning kan skapa problem.
Detta är viktigt.
Men det visar inte att mogen ljunghonungs vattenhalt är orsaken till problemen med ljung som vinterfoder.
Det är två olika påståenden.
Mogen ljunghonung är inte särskilt blöt
EU:s honungsdirektiv tillåter högre vattenhalt i ljunghonung än i de flesta andra honungssorter – upp till 23 procent. Det kan lätt ge intrycket att ljunghonung normalt är mycket vattenrik.
Så ser verkligheten inte nödvändigtvis ut.
Analyser av Calluna-honung från olika europeiska material visar genomsnittliga vattenhalter kring 19 procent. I ett stort tyskt material med 144 ljunghonungar var medelvärdet 18,7 procent.
Det är fullt normala vattenhalter för mogen honung.
Om vattenhalten vore den avgörande förklaringen borde därför en ljunghonung med 18,5 procent vatten innebära ungefär samma risk som en annan honung med 18,5 procent.
Det behöver visas – inte förutsättas.
Metaboliskt vatten hamnar inte automatiskt i ändtarmen
Ett annat argument är att bin under vintern producerar stora mängder vatten när socker förbränns.
Det är sant.
När glukos oxideras bildas koldioxid och vatten:
glukos + syre → koldioxid + vatten + energi
Men därifrån går det inte att räkna samman allt metaboliskt vatten som produceras under sex månader och jämföra mängden med hur mycket exkrementer ett bi kan hålla i ändtarmen.
Metaboliskt vatten bildas kontinuerligt inne i kroppen. Det absorberas och cirkulerar i kroppsvätskan och ingår i biets normala vattenreglering. Vatten lämnar också kroppen på flera sätt, bland annat genom respiration. Malpighiska kärlen och baktarmen deltar i regleringen av vatten och utsöndringsprodukter.
Det relevanta är därför nettobalansen, inte hur många milligram vatten som totalt producerats genom metabolismen under vintern.
Annars skulle samma problem uppstå när biet övervintrar på vanligt socker. Även sackaros och glukos producerar stora mängder metaboliskt vatten när de förbränns.
Men sent ljungdrag kan fortfarande vara ett problem
Här finns däremot en intressant hypotes.
Ett kraftigt ljungdrag kan fortsätta sent på hösten. Bina kan då lagra ny nektar i lediga celler, även långt ner i yngelrummet.
Följs detta av ett snabbt väderomslag kan samhället bli sittande med ofullständigt mogen nektar med hög vattenhalt.
Det skulle mycket väl kunna påverka vattenbalansen under en period då bina inte längre kan flyga ut och tömma tarmen.
Men då är problemet egentligen inte ljunghonung.
Problemet är omogen nektar.
Samma principiella problem kan uppstå om biodlaren ger alltför utspätt sockerfoder sent på hösten och bina inte hinner bearbeta det ordentligt.
Det är en viktig skillnad.
Från mineralmyt till vattenmyt?
Att mineralhalten ensam skulle förklara ljunghonungens dåliga rykte som vinterfoder framstår som tveksamt. Om honungen innehåller omkring ett gram mineralämnen per kilo motsvarar det endast omkring 0,1 procent.
Men att denna förklaring är otillräcklig innebär inte automatiskt att vatten är svaret.
Här finns egentligen en betydligt intressantare biologisk fråga.
Utsot uppstår när belastningen på biets utsöndringssystem under en längre tid blir större än vad biet kan hantera utan att flyga ut. Vattenbalansen är en del av detta. Men även mängden osmältbara rester, pollen, fodrets sammansättning, ämnesomsättningen, vinterklimatet och tiden mellan möjliga rensningsflygningar kan spela in.
Därmed blir också gamla biodlarobservationer intressanta. Ljung har historiskt betraktats som ett större övervintringsproblem i vissa klimat än i andra. Det väcker frågan om problemet verkligen kan reduceras till en enda kemisk egenskap hos honungen.
Och hur är det med bina?
Ytterligare en dimension är nästan helt frånvarande i diskussionen: biets anpassning till dragväxten och vinterklimatet.
Populationer av honungsbin har under lång tid utvecklats under mycket olika ekologiska förhållanden. Det gäller vinterlängd, yngelrytm, födotillgång – och vilka dragväxter som dominerar inför vintern.
Om vissa populationer historiskt har övervintrat på betydande mängder ljunghonung medan andra inte har gjort det, är det rimligt att fråga om även fysiologiska och beteendemässiga anpassningar kan spela en roll.
Då räcker det inte att mäta mineralhalt eller vattenhalt.
Vi behöver jämföra olika honungssorter vid samma vattenhalt, under kontrollerade vinterförhållanden och helst med olika bipopulationer.
Först då börjar vi kunna skilja mellan tre helt olika saker:
ljunghonungens egenskaper, omogen höstnektar och biets egen vinterfysiologi.
Det vore synd om biodlingen efter decennier med en förenklad föreställning om mineraler bara bytte förklaring och hamnade i nästa.
Mineralmyten behöver inte ersättas av vattenmyten. Den intressanta frågan är fortfarande öppen.
Källor till Vattenmyten
1. Alfonsus, E.C. (1935). The Cause of Dysentery in Honeybees. Journal of Economic Entomology 28(3): 568–576.
Detta är grundkällan till hela diskussionen. Alfonsus experimenterade med bland annat honung, honungsdagg, utspädd sockerlösning, jäst och upphettat foder, kristalliserad honung, pollen och dextrin. Hans slutsats var att foderets/fecesens vattenbelastning hade samband med utsot, medan bland annat mineraler och pollen inte kunde visas orsaka utsot i försöken. Han observerade också utsot när instängda bin tvingades konsumera omogen honung.
Originalartikeln hos Oxford Academic
2. Oliver, R. (2020). The Causes of Dysentery in Honey Bees – Part 2. Scientific Beekeeping.
Mycket användbar som modern genomgång av Alfonsus och framför allt för vattenfysiologin. Oliver beskriver att vatten från fodret och metaboliskt bildat vatten ingår i en dynamisk vattenbalans. Vatten kan hållas i baktarmen, avges genom defekation, förloras respiratoriskt eller överföras mellan bin. Han betonar också luftfuktighetens betydelse för möjligheten att bli av med vatten genom respiration. Det stöder vår invändning mot att helt enkelt jämföra totalt producerat metaboliskt vatten under vintern med ändtarmens kapacitet.
Randy Olivers genomgång
Det finns en intressant detalj här: Oliver gör själv samma stökiometriska beräkning av metaboliskt vatten – glukos ger ungefär 0,6 gånger sin vikt i vatten – men beskriver sedan hur detta vatten omsätts i vinterklotet. Det är alltså inte produktionen av metaboliskt vatten som sådan som är kontroversiell, utan slutsatsen att den producerade mängden kan jämföras direkt med ”35 mg ändtarmskapacitet”.
3. LAVES, Institut für Bienenkunde Celle. Heidetracht und Heidehonig.
Detta är vår starkaste källa för invändningen att mogen ljunghonung inte generellt är extremt vattenrik. Institutet redovisar 144 analyserade Calluna-honungar:
vattenhalt: 18,7 % ± 1,15
fruktos: 39,3 %
glukos: 30,9 %
relativt rikt pollenspektrum, i genomsnitt 34 pollenformer.
Det är ett mycket bra empiriskt underlag för formuleringen att den högre tillåtna vattenhalten för ljunghonung inte betyder att normal mogen ljunghonung ligger nära 23 %.
Institut für Bienenkunde Celle – ljungdrag och ljunghonung
4. Szczęsna m.fl. – Characteristics of Polish unifloral honeys. III. Heather honey (Calluna vulgaris L.).
26 polska ljunghonungar analyserades. Vattenhalten varierade mellan 15,4 och 21,9 %, med ett medelvärde på 19,1 %. Författarna hänvisar dessutom till tidigare europeiska studier där medelvärdet låg omkring 18,5–20 %. Det stärker Celle-resultatet med ett oberoende material.
Studien om polsk Calluna-honung
5. Review: Calluna vulgaris as a Valuable Source of Bioactive Compounds (2022).
Bra sekundärkälla för variationen mellan olika europeiska ljunghonungar. Den sammanställer flera studier och visar att vattenhalten varierar geografiskt; de flesta redovisade materialen ligger under cirka 21 %, även om högre värden förekommer. Det är alltså fel att behandla ”23 %” som någon typisk egenskap hos ljunghonung – det är framför allt ett tillåtet gränsvärde.
Översiktsartikeln om Calluna vulgaris
6. Van Nerum, K. & Buelens, H. (1997). Hypoxia-Controlled Winter Metabolism in Honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology.
Viktig för den andra delen av vår kritik. Författarna fann omkring 15 % syre i vinterklotets kärna och visade experimentellt ett orsakssamband mellan sänkt syrehalt och reducerad metabolisk hastighet. De kopplar uttryckligen detta till vinterklotets vattenbevarande termoreglering. Det visar hur reglerad vinterbiets metabolism och vattenbalans faktiskt är.
Studien om vinterklotets metabolism
7. Penn State Extension – Nosema Disease of Honey Bees.
Bra modern och försiktig sekundärkälla för att utsot inte automatiskt betyder Nosema. De anger långvarig instängning, vattenrik fraktion efter kristallisering och alltför utspädd sockerlösning som möjliga orsaker till dysenteri, med hänvisning till Alfonsus.
Penn State om Nosema och dysenteri