EU:s nya honungsregler handlar om betydligt mer än att ange ursprungsländer på etiketten.

I det reviderade honungsdirektivet har EU-kommissionen fått i uppdrag att ta fram gemensamma krav på spårbarhet för honung från den skördande producenten eller importören hela vägen till konsumenten.

Syftet är bland annat att bekämpa honungsfusk och göra det möjligt att kontrollera uppgifter om honungens ursprung och äkthet.

Men EU har ännu inte gått så långt som att kräva spårbarhet till en viss bigård eller kupa.

Tre helt olika nivåer av ursprung

Det är viktigt att skilja mellan tre nivåer:

Ursprungsland → producent → bigård/kupa

De nya märkningsreglerna tar ett tydligt steg på den första nivån. För honungsblandningar ska ursprungsländer anges i fallande ordning tillsammans med respektive procentandel.

Nästa steg är betydligt mer intressant.

EU-kommissionen ska utforma ett harmoniserat system som gör det möjligt att följa honungen tillbaka till den ”harvesting producer” – den producent som skördat honungen. EU-kommissionen beskriver själv målet som ett system där honungen ska kunna spåras tillbaka till den skördande producenten eller importören.

Det betyder däremot inte automatiskt att man vet från vilken bigård eller kupa honungen kommer.

En biodlare kan ha hundratals samhällen på många olika platser. Att känna producentens identitet är därför något helt annat än att kunna dokumentera honungens faktiska väg från bina till burken.

Digital spårbarhet ska utredas

Här blir EU-arbetet särskilt intressant.

Innan de slutliga reglerna fastställs ska kommissionen genomföra en genomförbarhetsstudie. Direktivet anger uttryckligen att studien ska undersöka tillgängliga digitala lösningar och metoder, inklusive möjligheten att använda en unik identifieringskod eller liknande teknik.

Det öppnar för betydligt mer avancerad spårbarhet än traditionella följesedlar och partinummer.

EU skriver också att de framtida reglerna ska göra det lättare för konsumenter och kontrollmyndigheter att följa honungens hela resa från skörd till tappning.

Hur denna digitala kedja faktiskt ska se ut är ännu inte bestämt.

Honey Platform arbetar med frågan

En central roll har EU-kommissionens Honey Platform, där representanter för medlemsländer, myndigheter, laboratorier, forskare, biodlingssektorn och andra delar av honungskedjan ingår.

Ett av plattformens uttryckliga uppdrag är att lämna rekommendationer om ett framtida EU-system för spårbarhet tillbaka till den skördande producenten eller importören.

Arbetet ska så småningom omsättas i konkreta regler.

Senast 14 juni 2029 ska kommissionen anta de delegerade akter som bland annat fastställer metoder för att bestämma var honung skördats och de EU-gemensamma kraven på spårbarhet.

Men varför stanna vid biodlaren?

Här uppstår en principiellt intressant fråga.

Om digital teknik ändå ska användas för att dokumentera honungens väg från producent till konsument – varför skulle dokumentationen börja först när honungen lämnar biodlaren?

Tekniskt är det redan möjligt att skapa en längre kedja:

Bigård → kupa → skörd → honungshantering → parti → tappning → burk → konsument

En sådan modell skulle inte bara tala om vem som producerat honungen utan också dokumentera var och hur den faktiskt kommit in i livsmedelskedjan.

Skillnaden är betydande.

Spårbarhet till en biodlare är i grunden ett identitetsbevis.

Spårbarhet till dokumenterad skörd är ett ursprungsbevis.

Kupan kan bli nästa nivå

Det finns i dag inget beslutat EU-krav på att en burk honung ska kunna spåras till en viss kupa.

Det är därför för tidigt att säga att EU inför ”spårbarhet till kupan”.

Men utvecklingen går tydligt mot betydligt mer detaljerad och digital spårbarhet än vad som hittills varit normalt på honungsmarknaden. Direktivet talar uttryckligen om validering av ursprungsinformation, digitala lösningar, unika identifierare och möjligheten att följa honungens väg genom hela leveranskedjan.

Den stora frågan de kommande åren blir därför kanske inte om honung ska bli spårbar.

Den frågan har EU i praktiken redan besvarat.

Frågan är:

Hur långt tillbaka ska spårbarheten gå – till landet, biodlaren, bigården eller hela vägen till kupan?

Och där är EU-arbetet fortfarande öppet.